världens bästa linnea

det här med att bli fotad i 1700-talskläder var inte en av mina bästa idéer.
till en början hade jag hur roligt som helst i min nya look, men när det väl var dags för mej att åka hem vändes allt till något av en mardröm...
usch vilken hemsk känsla det är att vara fast mitt ute på landet bland människor som inte har den minsta tanke på att ta sina bilar och köra därifrån på länge.
utan bussar som går. och en taxichaufför som inte hittar dit.
och man bara bara vill hem.
fy.. jag stod där på grusplanen utanför slottet med gråten i halsen och en växande ångestklump i magen i hela 40 minuter innan taxin hittade fram till mej. och då var chauffören dessutom sur. hallå! vem av oss hade rätt att vara sur? genomfrusen var jag också.
ekolsunds slott är numera en svordom för mej.
please don´t use it when i´m around...

nu, efter två timmars resa med taxi, pendeltåg och t-bana, och 340kr fattigare, är jag äntligen framme i mitt älskade hem. tänk att man kan känna sån kärlek till 22 kvadratmeter.
nej, aldrig mer. lova att stoppa mej från sådana här äventyr i framtiden.
fast å andra sidan är jag väl en person som behöver lite äventyr, även om dom inte alltid slutar bra. jag behöver lite upp och ner, för det är precis så jag är själv. jag är allergisk mot rutiner och mellanmjölk.

nu ska jag ta några djupa andetag och sen en varm dusch.
jag ska duscha bort min ilska, göra mej så snygg jag bara kan, och sen gå ut och festa upp min lördagkväll. and it´s gonna be a good night.