världens bästa linnea

efter ett alldeles lagom långt jobbpass på 6 timmar mötte jag upp bästa lotta i stan. vi hamnade på wagamama där jag gav den japanska maten ännu en chans. men nja, jag är inte jätteimponerad. det är inte så att maten är äcklig, men den är inte riktigt min grej.


förrätt - dumplings.

det har varit så skönt att jobba ett par dagar och koppla bort alla skoltankar lite. jag vet verkligen inte hur jag vill göra med allt. det är så typiskt mig att känna så här, jag tröttnar på allt jag gör och längtar alltid bort, efter något annat. vet inte varför jag är så här rastlös. och jag hoppas verkligen det går över snart, för annars kommer jag ju aldrig kunna fullfölja något eller bli riktigt färdig med något i livet.

jag önskar bara att jag hade ett kall, något jag brann för. ett livsmål. men nej. jag känner inget sånt.